Onsdag: Tre Kapstads kobror, en vinodling och världens fulaste solbränna

Solen skiner, inte ett moln på himmelen och vi har precis ätit frukost. Idag har vi bestämt oss för att utforska området och traska upp i bergen. Med oss har vi frukter och massor av vatten, det behövs ju alltid! Vi bestämmer oss för att ta vägen bakom huset, via plantagen och upp mot bergsområdet. Jag tjatar lite på Gerrit och säger att jag vill gärna ta med en av hundarna då de känner av omgivningen bättre. Det fungerar inte, tydligen blir de avundsjuka på varandra och rymmer efter om vi skulle ta med oss en hund. ”Jaha, inte det inte. Hmm..” tänker jag och känner en viss oro blossa upp inombords.

Nu är det dags att bege sig. In med hundarna i hundgården, upp med låset, ut genom porten (beklädd med vassa järnspetsar för att hålla borta inkräktare) och ut i det fria. Jag tvekar direkt när vi redan kommit utanför grinden, det är nämligen fullt av fällda träd som skymmer sikten där vi ska sätta våra fötter. ”Perfekt ställe för ormar” är min tanke! MEN nej, Gerrit och jag hoppar över och vips var vi ute på vinodlingen.

Här är det fullt av vinrankor så långt man kan se men dock inga vindruvor, säsongen har inte satt igång ännu. Vi traskar på lite grann, jag spanar maniskt över var vi sätter ner våra fötter. Det är nästan så att jag känner mig livrädd, jag har nog sett på allt för många naturprogram. Vägen upp mot berget består mestadels av buskage. 90% av tiden som det tar för oss att gå uppför, förgylls av mina frågor; ”finns det lejon här?”, ” vad händer om vi ser en orm?”, ” är det farligt att gå här?” osv. Gerrit skakar på huvudet och säger att jag inte behöver vara orolig. ”Lejonen lever i naturreservaten. Om vi ser en orm, vilket vi nog inte kommer göra, så går vi försiktigt förbi. Klart det är farligt, det är det ju överallt men inte speciellt. Du behöver inte oroa dig.”

Vi börjar sakta men säkert nå den lite brantare delen av backen uppåt när Gerrit plötsligt fryser till och pekar snabbt till höger. 5 meter ifrån ligger en lång orm, vi förstår snabbt att det är en kobra. Det visar sig vara en Cape Cobra och den är snabb som attan. Mitt tar ett skutt och fort som tusan börjar paniken sprida sig i hela kroppen. Jag försöker ta ett foto med mina händer skakar så pass mycket att bilden blir helt suddig. Råkar sätta igång filmin spelning av misstag och spelar in mötet med ormen. Jag låter helt skräckslagen medans Gerrit låter hur glad som helst! Senare möter vi ytterligare två kobror och jag blir helt super nervös!

Färden hem går mycket varsamt till, då mina ben skakar som löv. Väl hemma börjar mina axlar klia och jag får då syn på hur mycket jag har bränt mig. Världens rödaste axlar och rygg. Det ser inte klokt ut någonstans! Klockan 5 börjar Gerrit sitt arbete och åker hemifrån runt 4 – tiden. Kvällen spenderar jag sedan med Gerrits mamma och syster. Vi diskuterar Sydafrika, Sverige och dricker varm choklad. Läggdags blir klockan 23 ikväll igen. En mycket trött Sara somnar direkt.